Ångest
Ångesten river i kroppen som en stor tagg som långsamt långsamt försöker skapa ett skrapsår på insidan av min bröstkorg. Tanken på att du någonsin kommer att finnas ter sig alltmer avlägsen. Hur skulle jag hinna skaffa dig när jag hela tiden velar om jag ska åka till Danmark eller inte.
Jag har träffat honom i dag, mitt livs kärlek och den som borde vara din pappa redan. Du borde få hans vackra glittrande tillgivna ögon, mitt hår och hans kroppstyp. Din personlighet skulle bli en perfekt balans mellan mitt alltför vänliga och hans raka ärliga. Du skulle kunna bli en kavat frispråkig liten unge med ett enormt hjärta och empati för andra människor. Troligen skulle du bli en unge med stark känsla för rätt och fel, gilla rutiner och struktur och kanske ärver du mitt fotografiska minne. Och vem kan låta bli att älska ett sådant barn gränslöst? Och vet du, även om du inte alls blir såhär kommer jag älska dig över allt annat!om du ändå kunde bli min nu! Jag längtar så vansinnigt mycket efter dig! Det känns som att mitt liv det börjar sen, senare och nu bara är en lång väntan på att få träffa dig! Tänk att få vakna varje morgon och veta att mitt barn vill dela den här dagen med mig, sin mamma. Tänk att få dela livet tillsammans med dig och din pappa, se hur det vi skapat tillsammans växer upp och ger oss glädje. Blir det nu så att du växer upp utan pappa för att jag valt att få leva med dig men inte hittat din pappa kommer vi ha ett underbart liv ändå. Man kan leva ett gott liv utan en pappa i sitt liv, men allra allra helst vill jag juh dela glädjen över dig tillsammans med någon. Nog för att din gudmor är den underbaraste extra förälder du någonsin kan få, henne vill jag att du tar efter i mångt och mycket. Men kanske du blir arg på mig för att jag varit så egoistisk och inte ger dig någon pappa.