Blir det ett ja?
Jadu lilla frö, nu händer det mycket saker i planeringen av dig! Regeringen ska nu tänka lite mer på om inte vi svenskar ska kunna skaffa barn här hemma istället för i Danmark, jag hoppas de säger ja! Då är du plötsligt så mycket närmare att få finnas i mitt liv tillsammans med mig, det kostar inte lika mycket att få lov att få dig i Sverige som i Danmark och det blir inte lika konstigt, det gynnar dig eftersom om du har kompisar på dagis och i skolan som kommit till på samma sätt som du. Då behöver jag aldrig oroa mig för att du ska undra vad det är för konstigt med dig, det är viktigt med andra som är som en själv, att få känna att man inte är ensam om att vara som man är.
Men samtidigt som jag går och väntar och längtar och hoppas att det ska bli ett ja, ett stort rungande ja ett ja till att få skaffa barn och slipar argumenten och vad jag ska säga till folk. Jag ser det framför mig, vad jag säger och hur jag säger det och hur trygg jag är i mitt beslut är jag livrädd. För är jag så trygg och säker på att det är rätt som det är i mina tankebilder? Om det nu blir ett stort rungande ja kan jag juh inte längre dölja mig bakom ursäkten, det är faktiskt ganska långt till danmark och det är ganska dyrt! Och hur länge ska jag vänta? Ska jag se till att du får komma redan nu, eller ska jag vänta på att han den rätte ska dyka upp? När är det dags att sätta stopp och säga nej nu nu är det dags nu vill jag att mitt barn ska få chansen att komma hem till mig? För en sak behöver du aldrig tvivla på, jag kommer alltid älska dig oavsett hur du fick komma till mig! Min kärlek till dig är inte beroende av om du har en pappa eller inte. .