somomduredanfanns.blogg.se

Min största mardröm är att du ska bli lika ensam som jag! Att du ska kastas in i ett utanförskap och total isolering. Jag ska hjälpa dig att mildra effekterna av att vara annorlunda, om du nu blir det! 

 

Jag hade en period i mitt liv då jag var helt ensam, jag hade ingen! Mina gamla vänner hade fullt upp med att gifta sig och jobba. Han jag träffade när jag var 14, han som var den enda som stod upp för mig när jag förnedrades och misshandlades av min dåvarande pojkvän (jag kommer hävda ett orubbligt mamma veto om jag misstänker att du är på väg att hamna i samma situation, så får du bli hur arg du vill!), hade lämnat mig, oss, för sitt livs kärlek. Vi hade precis målat om sovrummet och haft ett allvarligt samtal där vi kommit fram till att vi skulle leva tillsammans, boka tid på ferten (när jag var 20 upptäcktes att jag kommer få svårt att få barn) hösten 2008 när mina studier var klara. Fyra dagar han vi leva i den drömmen, fyra dagar hann jag se ett liv med dig, sen träffade han henne. Tjejen han föll för omedelbart och utan eftertanke flyttade ihop med. Ett år senare hade mina värsta sår läkt och de fått en son. Han fick ett barn och jag fick vårdnaden om vår gamla farbror till katt, åtta månader levde han innan hans gamla hjärta gav upp!

 

Strax efter blev mitt liv ganska kaotiskt, jag fick ett par konstiga förlamningar och balansproblem. Läkarna pratade om virus, MS och hjärntumörer. När det var dags att röntga hjärnan för att se om det var en tumör eller MS, satt jag ensam och väntade. Jag fick sitta i ett lite finare, avskilt väntrum. Än i dag undrar jag om det är ett cancerväntrum... Jag förstår inte hur jag kunde åka iväg ensam på en undersökning som misstänktes kunna sluta med akutoperation i hjärnan, men jag hade inget val...  när röntgen väl var klar fick jag sitta ensam på en stol utanför för att se om det skulle bli transport till en avdelning eller om jag skulle få gå hem och vänta på ett svar. Jag föreställde mig att min tumör var en stor orange apelsin... Den passade aldrig in i mitt huvud och tack och lov fanns den inte heller, det var bara virus.

 

Än i dag vet jag inte om någon mer än den som beviljade min ledighet vet att jag var där, att jag misstänktes ha cancer. Jag pratade inte med någon om min skräck och dödsångest. Jag kapslade in den och gömde den långt ner i ryggsäcken, och förlusten av dig, mitt barn, var den som var allra värst! Mitt i allt detta blev jag förflyttad till en arbetsgrupp jag inte passade in i. Det var som att jag var en pusselbit från ett knopppussel för ettåringar som skulle passa ihop med de små molnbitarna i ett tusenbitars pussel. Att ingen pratade med mig, att de lämnade mig ensam, glömde bort mig när de gick hem, det kunde jag ta. Men när jag förstod vad de sa om mig och hur mycket skit de pratade om mig bröt jag ihop totalt. Jag var på jobbet och försökte verkligen passa in, vara normal och jobba hårt. När jag kom hem satt jag i soffan eller låg i sängen och stirrade tomt ut i luften. Jag hade konstant migrän och vissa dagar klarade jag inte av att gå till jobbet. Jag klev inte ens ur sängen. Min flyktplan var att flytta till nordnorge, till en avlägsen plats där jag skulle öppna ett café med garn och böcker. I tanken är det redan inrett och sortimentet klart. Jag tänkte att där känner jag ingen, jag får en ny chans att få vänner, att passa in och ha en tillhörighet. det här varade i nästan två år och mot slutet såg jag inte längre något skäl att leva.

 

Telia ringde och erbjöd mig ett mindre abonnemang och rabatt då de såg att jag aldrig ringde någon. De enda sms jag fick var reklam från Telia. Jag tror att det som räddade mitt förstånd och mitt liv var den dagen jag erbjöds en kattunge. Den dagen hon kom in i mitt liv var jag inte längre helt ensam, jag hade en levande varelse hos mig. Någon som kanske inte förstod vad jag sa, men som lyssnade. Någon som behövde mig, som ville ha närhet och gav mig en anledning att kliva upp och leva vidare. Nu kunde jag inte längre låta bli att leva, hon är beroende av mig! Det gav mig livskraft och jag kände mig inte helt isolerad! Därför är hon det viktigaste jag har, därför offrar jag inte henne för något! folk får kalla mig galen, dum i huvet eller vad som, jag är van! Men utan henne hade jag inte orkat vidare....