Kramar
Sen vi hade det tunga samtalet har jag inte fått en enda kram, trots att jag anar att han inte förstod vad det samtalet stod för och betydde har han slutat ge mig en kram. Inte minsta antydan till att vilja ge mig en liten kram... Jag saknar de kramarna så mycket att det gör ont! Jag hade behövt en kram, en riktigt lång och varm kram! En sån där jag tycker om dig och vill vara ditt stöd för en stund kram. Bara en enda, en endaste gång! Om inte han vill ge mig en kram, vem ska då göra det? Om jag ändå fick vara liten, sårbar och avslappnad en liten liten stund, de sekunder hans varma kram varar och det känns som att jag är någon för en stund. Att jag är någon som slipper vara den starka och modiga, den som kan slappna av och lita på att han tar över och skyddar mig.
Träffade honom idag, jobbigt och gjorde ont i hjärtat en stund. Ett hjärta som stannade till och sedan slog en glädje volt när han sa de magiska orden. När han sa jag har kommit till insikt nu, det är dags för förändring. För en liten liten stund trodde jag han menade att han valt oss, att det handlade om dig och mig! Att han kommit på att han vill samma sak som vi vill. Så var det såklart inte, och vem försökte jag Egentligen lura, hur kunde tanken ens få fäste i min hjärna...
Du fattas mig så, fast du ännu är mig främmande...