somomduredanfanns.blogg.se

Du vet den där lite kantstötta vasen på vinden? Jo det vet du! Tänk efter nu, den jag fick av min mormor på min namnsdag när jag var fem år. Den som är lite kantstött, blekt och spräckt. Den som liknar en av de där vaserna man ibland ser på loppisar. Något fint motiv, man kan se att den en gång varit vit. Krackelerad i ett fint spindelnät och smutsen har förlängesedan satt sig i sprickorna. Den är absolut inte ful, den har sin charm och hos rätt ägare kommer den vara en av hemmets värdefullaste föremål. Du förstår vilken jag menar? Bra! 

 

Tänk dig nu att den här lilla vasen blir flyttad från loppmarknadens bord av en person som sett dess charm och värde. Personen ställer vasen i en dyr och fin porslinsbutik. Mitt bland de vackra skinande vaserna i olika färger ställer han ömt ner den i hopp om att rätt person ska se dess unika skönhet och ta hem den. Där står den här lilla vasen bland de ståtliga skinande vaserna. Till en början hoppfull och kontaktsökande, men lite osäker på sitt eget värde. Vår lilla vas vet att hon är som de andra, absolut inte mindre värd, men hon förstår inte riktigt hur man ska umgås med de andra som står bredvid och umgås med varann. Dagligen får andra vaser flytta, det kommer mycket folk till montern och beundrar de fina vaserna. Vissa köper en direkt medan andra skriver upp den på sin önskelista. Snart är vår lilla vas den enda som inte hittat ett hem. Hon står där rufsig och tufsig med sin krackelering rak i ryggen och väntar. Hon förstår inte riktigt hur man umgås med de andra, inte för att hon på något sätt känner sig mindre värd utanför att hon helt enkelt inte förstår hur man gör. Det är en man som ofta kommer in i butiken och tittar på vår lilla vas, han ser ut att beundra henne och ger henne ibland en lätt kram med handen. Innan honom har flera gjort samma sak men sedan ångrat sig och köpt en av de andra vaserna istället. Men den här gången känns det annorlunda, den här gången känns det som att vår lilla vas knäckt koden och förstår att han kommer välja henne. Ack så fel hon hade, vår lilla vas står där än och nu utan hopp om att bli någons. 

 

Det skrämmer mig att veta att jag inte förstår vad folk vill alla gånger. Tänk om jag inte förstår vad du vill och vad du behöver? Men jag har tagit hand om många barn i mina dagar, barn gillar mig och jag tror att jag alltid förstått vad de vill. Samtidigt, de senaste tre männen jag trott haft känslor för mig, två av dem trodde jag det var på väg att bli ett stabilt förhållande med, har berättat att de inte haft några känslor alls, att jag bara var ett tidsfördriv i väntan på ngt bättre. Tänk om jag inte förstår dig? Tänk om jag saknar moderskänslor??? Vad händer då? Hur illa kommer du fara då utan att jag menar det älskade barn! 

 

idag var du med mig i tankarna på vägen hem älskade barn. Jag satt i bilen och funderade på om jag skulle våga, tänk om du blir som jag. Tänk om du blir lika ensam som vuxen som jag, om du får lika svårt att förstå hur det sociala samspelet fungerar som jag har. Tänk om du aldrig blir lycklig? Kan jag förlåta mig själv då? Jag satt kvar en stund i bilen, det är vinter så det var riktigt mörkt ute, då knackar det på rutan och jag hoppar till av förvåning. Naturligtvis stod det ingen där, det var bara andevärldens sätt att visa sitt stöd. Jag har tänkt på det med, tänk om du ärver mina förmågor, om du kommer kunna spå folks framtid, se de som inte längre lever och känna på dig saker. Om du kommer vara en av oss utvalda. Jag vet inte om jag vill det, på ett sätt har det berikat mitt liv och gett mig frid i svåra stunder, samtidigt kan det skrämma en om man inte är van. Jag hoppas du isåfall utvecklar dina gåvor senare i livet när du kan förstå och är mogen att ta det ansvaret. Jag hoppas innerligt att du då kan berätta för mig vad som sker så att jag kan guida dig igenom det på samma sätt som den som upptäckte mina förmågor kunde hjälpa mig. Jag ska berätta för dig då om allt jag upplevt, hur det var så skrämmande den första tiden men hur jag lärt mig hantera det. 

 

Tänk om den enda som mår bra av att du får finnas är jag? Tänk om mina egoistiska behov av att få ta hand om någon, att få älska någon mer än livet självt, att få bry sig om och bli älskad för den jag är, bara för att jag är din mamma, min längtan efter dig, tänk om den bara gör mig lycklig? 

 

Jag hade behövt honom nu, behövt tryggheten av att komma hem till någon, att älska och älskas av någon. Att få känna att det finns någon där, slippa somna ensam och vara stark hela tiden. Jag önskar så att jag en enda, en enda gång kunde få bryta ihop och vara liten i hans famn....